Varför?

Jag vet inte hur jag ska bete mig riktigt.. Först å främst saknar jag dig, för du var ju trots allt min bästa vän i, ja typ 5 år.
I vissa stunder så känns de som att jag inte vill spendera min dyrbara energi på dig, å i vissa stunder så vill jag bara ge och ge, för tänk om det skulle bli enklare då?
Och sen min hjärta, i vissa stunder så undrar jag om det är värt att krossa det om och om igen för nån som inte bryr sig ett skit?
Och i andra stunder tänker jag, ifall stenarna från mina axlar skulle lätta om jag stampade och rev sönder hjärtat i 10000 bitar och gav det till dig.

Ska jag bara ge upp totalt? Med att försöka reparera sprickan som uppstått mellan oss?
Eller ska jag kämpa? För att jag tror på våran vänskap mer än vad jag tror på mitt egna liv.
Jag tror att vi har en chans, jag tror att vi kan laga detta.
Du skrev själv att du trodde att vi kunde övervinna det, och det tror jag med. I do, i do, i do.

Ge mig en chans att bevisa att den där snälla tjejen finns här inne någonstans. Ge mig bara tid att gräva fram den personligheten.